Dalsland Metal II: B Side Wins Again

Fyndet av Wildness-singeln på Youtube var ett spår jag var tvungen att fullfölja. Hittade i denna artikel the whereabouts of hjälten i bandet, trummisen/sångaren Ulf, eller Palle som han tydligen kallas, han som en gång i tiden kan ha sparkat en fotboll till mig. Det var första gången jag hörde talas om att trummisen i ett band sjöng och jag tyckte då, 1987, att det lät hälften obekvämt, hälften coolt.

”Dreams” är pojkmetal där man undrar om de pluggat in micken rätt, men b-sidan ”Dollburner” låter lite mer proffsig. Lite Pantera-energi nästan. I vilket fall som helst inte sämre än Body Count fem år senare.

Samma sommar för tjugofem år sedan släppte Guns N’ Roses Appetite For Destruction, en skiva jag började lyssna på ett par år därefter, precis innan jag övergick helt till svart musik.

Dalsland Metal

Jag satt och okynnesgooglade och fann detta:

Blast from the past!  Fatta stoltheten man kände då 1987, när Färgelanda fick sitt eget rockband. Wildness släppte en singel – på första sidan denna låt, på andra sidan ”Dollburner”, som slutade med Bamse-melodin på elgitarr. Höjden av komik på den tiden. Fast ett bra tag innan man hajade ironi.

Läraren vi ser i videon tror jag hette Hans Schön. Ökänd för sitt temperament. Hade tydligen en gång kallat en överviktig elev för ”jävla kossa”. Jag hade honom som vikarie någon gång men inte mer. Tydligen självdistans nog att vara med i en rockvideo.

Wildness var med i Unga Tvåan och det snackades friskt om ett kommande album som, ja, aldrig kom. Jag har en minnesbild av att en av medlemmarna, tror det var trummisen med det passande namnet Ulf Hammarlund, bodde i närheten av oss och sparkade tillbaka min fotboll till mig när den hade rullat nerför backen till hans trädgård. Lite som klassiska Coca-Cola-reklamen från Super Bowl 1979, när ungen fångar handduken från Mean Joe Greene. Fast säkert till 95% en efterkonstruktion.

Everybody Dies

Så var House slut. En era, of sorts. Sista avsnittet var kvasifilosofiskt och krampat quirky som väntat, men sista minuterna ända rätt stilfulla och smarta.

Serien har ju inte varit riktigt bra på, ja, ett par tre säsonger, men ändå har jag ju följt den. Betyder väl något. Som tidigare nämnt är stora problemet att all energi i serien sugs up i själva karaktären Gregory House, MD, med följden att alla andra blir som cardboard cutouts.

Inte helt sant dock. Senaste säsongerna har ju Robert Sean Leonard spelat över något enormt i rollen som House’ enda vän Dr Wilson. Och lite karaktär skymtar ändå till slut där hos den för-snäll-för-sitt-eget-bästa onkologen, som den enda som orkar hänga med House på fritiden.

Ergo: Så värdelös som skådis var väl inte Leonard då, om han fick mig att tro på detta. Åtminstone bättre än Dr Eric Foreman, spelad av Omar Epps med ungefär lika stor inspiration som stod han och blåste bort löv från en motellparkering. Och övriga tre i Houseteamet sista säsongen – Park, Taub, Adams, Chase – har bara varit jävligt störiga i sin inte-het.

Men åtta säsonger jag följt troget betyder väl som sagt nåt. Nu dags för Dexter att göra samma värdiga sorti.

Game Change

Jag rekommenderar Game Change, politiskt drama från HBO om McPain/Palin-kampanjen 2008. Drama – ändå undrar man ofta om det inte är en komedi.

Ty man påminns ju om hur urbota korkad och obehaglig Palin (här utmärkt porträtterad av Julianne Moore) var.

Första gången rådgivaren Steve Schmidt (Woody Harrelson) inser att något/n är seriously fucked up är när han frågar Palin om hur USA:s fortsatta relationer med Storbritannien bör se ut med tanke på att stödet för Irakkriget där är lägre än någonsin. Palin pratar om att fortsätta hålla en öppen dialog ”med drottningen”. Informeras därefter av Schmidt om att England inte styrs av en drottning utan av en premiärminister.

Två utrikespolitiska rådgivare får sedan ge henne en crash course i mellanstadiehistoria. Typ: Rullar fram en världskarta, här ligger ”Tyskland”. Var med och startade två s k världskrig. I det andra av dessa var de allierade med Italien och Japan i vad som kallades axelmakterna. Nu då: Tre krig. Irak, Afghanistan, globala kriget mot terrorn. Vi är inte i Irak pga 9/11 – vi är i Afghanistan pga 9/11. Och så fortsätter det. Palin antecknar glatt på lappar, dricker Diet Dr Pepper med sugrör, och tycker det hela är ”flippin’ awesome”.

Får senare meltdown och hemlängtan och blir aggressiv och gör sig hopplös med alla. När hon i ett övningstal pratar om ”nucelar weapons” och ”Senator O’Biden” sväljer Schmidt hårt och tittar ner i marken.

Det är kul med sådana här nutidshistoriska filmer. Minns ju hela den kampanjen rätt väl. Tänkte då som nu: Ja, hon är obildad utav bara satan. Precis som Dubya. Men precis som Dubya är hon för dens skull inte dum.

Finns ju olika sorters smart. En sorts smarthet att vinna TP, en annan att styra en stad i Alaska. Eller bli en ledarfigur på ett jobb. Manipulera folk.

På väldigt många sätt är jag i så fall är en rätt dum person. Men inte dum nog att inte inse det.

Varför super Göran?

Han drack alldeles för mycket, det erkände han. Helst öl. I perioder. Perioderna han inte drack var han en utmärkt mentalskötare, omtyckt av alla.

Jag var tjugo och han var fyrtio. Vi satt uppe hela nätterna på psykavdelningen och pratade. Sjuksköterskan vi jobbade med hade gått och lagt sig att sova i en soffa i ett annat rum, vi ringde på henne om någon patient vaknade och ville ha mediciner.

Han berättade om när han var ung och hans lärare på gymnasiet tyckte han skulle satsa på matten som han var så duktig på. Själv ville han bara spela handboll.

Andra kollegor berättade om hur snygg och fräsch han såg ut för tio år sen, då när avdelningen flyttade från Långbro ut till förorten. Han var nu rödmosig i ansiktet och hade en onödig hästsvans. Ett ansikte som gjort för att vara smalt men nu en massa extra hud under hakan.

Ändå försökte han ibland. Cyklade till jobbet ända från Fruängen. Planerade resor, i alla fall i stora, vida ord. När jag åkte till New York i december 20o0 köpte jag en t-shirt med ett tunnelbanenummer på åt honom, han uppskattade den stort och hade ofta på sig den på jobbet.

Varför super Göran? Frågade jag mig redan då. Jag visste inte mycket om alkohol själv. Jag var mest ensam och grubblande men lycklig på sätt och vis med det.

Jag började läsa spanska på universitetet. Försökte skaffa vänner. Gick väl sådär. Jag berättade för honom om detta och han berättade att han också skrev in sig på universitetet en gång i tiden. Litteraturvetenskap. Frampå småtimmarna en sommarnatt, när hela psykhuset sov utom vi, nämnde han försiktigt att han slutade rätt snart då han kände sig utanför.

Då var det som jag stirrade mig själv i ansiktet tjugo år framåt. Ett mänskligare, mer medryckande ansikte på Alkoholisten har jag inte sett sedan dess.

Ensam. Undrande. Håglös.

Sedan hade han för ovana att ringa full till jobbet och hamna i bråk runt en korvkiosk där han bodde. ”Ska aldrig dricka mer”, mumlade han ofta, och redan då fattade jag att han sa det utan att riktigt tro på det själv.

Han tog över ett gammalt hus på västkusten sommaren därpå. Skulle jobba extra på ett demensboende. Gamla kollegorna oroade sig för att han nu skulle supa ihjäl sig på riktigt. Jag och sjuksköterskan lekte med tanken på att ta hennes bil ner och hälsa på honom. Blev aldrig av.

Sista gången jag kommunicerade med honom var ett mess jag skickade på hans fyrtioettårsdag, våren 2002. Fick aldrig något svar på det messet, men å andra sidan var det ju på den tiden då inte alla kunde eller ville skriva sms.

Nu är jag mest lättad över att inte behövt haft honom som patient på akuten.

Go Big Brother Go

Satan vad lågt. Att som muslimsk företrädare mötas med denna kritik och svara med att ”ja men gör något om alla hemska islamofober i stället”. Och så säger de att vi på SÖS-akuten är dåliga på att bemöta misshandlade kvinnor.

Och jag är ju då en sån som säger mer wallraffande, fler övervakningskameror!

Oljeintressen

Tobbe ljuger. Eller så har han inte sån stenkoll på hår som jag trodde han hade. Han sa i alla fall att mitt hår är alldeles för kort för att kamma bakåt. ”Du kommer få ett helvete”. Men se lite olja i håret så lyder det direkt. I say, ”back”, it says, ”how flat?”

Sen sa han att hårprodukterna jag köpte förra året bör jag slänga för det är färskvara. Visst, och svindyr sådan, så här slängs inget. Och än så länge har jag sluppit frätskador.

Men annars var han skicklig som alltid. Bara nackjobbet, med varmt rakskum och avslutat med talk och nån jävla nunchakus-move med en handduk, var värt pengarna.

Nu hänger NY Giants-kepsen på hyllan igen. Endast att ta till extremt lata dagar. Dags att åter se ut som en medlem i Randy & the Rainbows.

I’ll be a greaseball ’til the day I die.